Slagprovning har utvecklats snabbt sedan den uppfanns omkring 1905 och har blivit en oumbärlig del av provning av materialprestanda. Ursprungligen fanns olika testmetoder, men med framsteg fick Charpy lock-notch impact testing, Charpy V-notch impact testing och Charpy-McClover impact testning framträdande plats. Före 1968 använde USA främst Charpy lock-skårslagstestet. Denna metod hade emellertid en nackdel: på grund av den trubbiga skåran bestämdes den spröda övergångstemperaturen till att vara lägre än sprödbrottstemperaturen i strukturen. Efter 1968 antog ASTM-standarderna därför standarden Charpy V-notch-exemplar. Därför är användningen av V-notch- och McClover-slagprover vanligare. I allmänhet använder Europa och Amerika övervägande Charpy V-notch, medan Ryssland använder Charpy-McClover-exemplaret.
Effekttester i mitt land var praktiskt taget obefintligt före grundandet av Folkrepubliken Kina. Efter befrielsen anammade Kina helt den sovjetiska modellen, och den första standarden för slagtestning, GB229-1963, publicerades inte förrän 1963. Den senaste standarden vi använder är GB/T229-2020, "Metallic Materials - Charpy Pendulum Test Method", som även är tillämplig på amerikanska och europeiska standarder. Principen för slagprovningsmaskiner är baserad på lagen om energibevarande, som beräknar slagenergin baserat på mängden förlorad efter att pendeln bryter slagprovet. Denna testmetod har dock i sig en nackdel: till skillnad från dragprovningsmaskiner kan den inte direkt visa kraft-förskjutningskurvan. Detta beror på att det uppmätta resultatet endast är slagenergi, en energienhet mätt i joule. Formeln för energi är: W=FS, dvs slagenergi=kraft * förskjutning. Därför kommer varje förändring i någon av dessa variabler att orsaka en förändring i slagenergin, speciellt förskjutning. Sålunda kan slagenergivärdet inte direkt indikera ett materials seghet eller beskriva förändringarna i materialet under stöten; den kan bara tjäna som referens. För att lösa detta problem uppfanns instrumenterade slagtestmetoder.
